Innan den här delen, fanns den första delen. Den delen jag aldrig vart med på, där finns inget som kommer påminna dig om mig.
Acceptera det, kommer jag aldrig göra. En bild så kommer den där krypande känslan genom mig som jag aldrig lyckas stoppa. För varje gång så tappar jag andan och tänker att det aldrig kommer bli jag.
Känner fortfarande att det är du, eller det var du. Vi, Det fanns inget "vi", Även om det skulle finnas, skulle kunna finnas, så vet jag att det aldrig existerade.
När tårarna kommer krypandes lyckas jag blockera dig, ni eller vafan det var med det vi hade.
Men du kommer aldrig kunna stå ivägen. Jag står stadigt där jag är nu.